Heldag i Auschwitz
Fy fan vad svettig jag var när jag vaknade upp imorse. Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som på något sätt tycker att det känns lustigt att sova på ett hotell som 70 år tidigare varit en central plats för en av historiens värsta massmord. Jag vaknade upp klockan 09:45 och trodde att klockan var långt efter 15:00. Jag var så bedövande trött efter gårdagen - trots att jag inte gjorde någonting speciellt mer än att resa i sex timmar. Jag steg upp och kände hur hela kroppen var alldeles fuktig. Tog en lång dusch och sedan bar det av ner till restaurangen för en snabb lunch. Åt en jävligt tråkig lunch bestående av två väldigt mörka polska (?) korvar och sen två skivor med skinka och en kyckling. Till detta fick jag rätt tråkigt smaksatta pommes frites och ett par grönsaker. Jag åt den här rätten igår när jag först kom hit, så det var ju en aning tråkigt av mig att äta den igen. Men skit samma, jag blev mätt.
Sen gick jag över gatan till museet Auschwitz där halva Polens 14-17åringar var i full färd med att gå guidade turer precis som jag. Jag gick runt där lite förvirrat när jag plötsligt hör en gammal man säga någonting på svenska. Jag tänkte att det kan vara skönt att få en liten reflektion från en svenne till en annan, som precis varit inne i lägret så jag frågar honom ifall han är svensk, han vänder sig om och svarar "svar nej". Jag står snopet kvar och ser honom gå sin väg. Väl inne vid entren så betalar jag 40zl för en engelsk guide och vi är en grupp turister från England, Irland och säkert många andra länder också som följer med vår tunnhårige polack genom de olika byggnaderna.
Första tanken var "det här ska bli så jävla intressant". Men efter en timme så hade jag börjat tröttna på guidens avsaknad av karisma och berättaranda. Han pratade så djävelusiskt lågt att jag var tvungen att höja volymen på den sändaren som varje besökare får. Han var även jävligt tröttsam att lyssna på. Vi gick runt där som en grupp idioter och kikade in alla dessa historiska saker, men det kändes som att vi missade en massa. För vår guide visade oss bara utvalda saker som han tyckte var lämpligt att visa för oss. En observation som jag gjorde var när vi var inne i ett av lägerhusen och det hängde en sjuhelvetes massa foton på de olika fångarna på vägarna. Där fanns det en fånge som hette "Roliga Julia", det tyckte jag var lite finurligt och roligt. Inte kanske för att hon dog i Asuchwitz utan för att hennes namn var lite ironiskt. Jag kan inte tänka mig att hon var lägrets showrunner precis som underhöll sina döende medfångar in i det sista.
Efter cirka två timmar så bar det av till det största lägret i Auschwitz - nämligen Birkenau. Jag kände innan vi vallades in i bussen att jag hellre ville tillbaka till hotellet. Men det hade sett förjävligt ut ifall jag hade trallat iväg och de hade sett mig och sen ropat på mig. Så vi åkte cirka fem minuter bort med buss och kollade in det stora jävla koncentrationslägret. En massa jävla larm och skit som gick av stundtals vilket minskade ljudvolymen ytterliggare från vår guide, och här hade vi inga head-set med oss så man fick anstränga öronen lite extra för att höra vad fan människan sa. Det enda positiva med dagen var att man såg en jävlar massa snygga brudar gå runt med sina grupper. Efter rundturen i Birkenau så var jag glad över att allt var över, och jag frågade mig själv vem man egentligen tycker mest synd om: Judarna som torterades och mördades i koncentrationslägret eller guiden som varje dag tvingas göra denna otroligt långa touren för människor från hela världen.
Hej, jag heter Polsk Polacksson och jobbar som tourguide i ett av världens kändaste koncentrationsläger där jag varje dag måste berätta om hur människor blivit lemlästade, mördade, våldtagna, gasade, skjutna, torterade, hängda och brända utan någon som helst jävla anledning. Jag tjänar inte så jävla mycket pengar på det, och jag kommer förmodligen inte avancera upp i rang hos arrangören, men skit samma, ska vi knulla?
Sista kvällen i Auschwitz. Jag sitter här och funderar på hur bra det här hotellet egentligen är. Det är utan tvekan det finaste hotellet jag bott på. Personalen är relativt trevliga och framförallt, jävligt snygga. Men deras restaurang är under all jävla kritik. Visserligen väldigt trevlig, snygg och skön, men man får nästan jaga dem för att få beställa. När man väl har beställt så får man väldigt lite mat och väldigt tråkig sådan. Priserna är alldeles för höga och deras rånrisk är ju 200% högre än vad man egentligen vill att den ska vara. För en timme sedan satt jag helt ensam där nere i tio minuter och hade utan problem kunnat gå bakom disken och snott varenda peng som de har lyckats tjäna, för att sedan lugnt knalla ut i det fria. De hade inte haft någon som helst jävla aning om vart de ska leta. Ingen övervakning och otroligt underbemannad. Väldigt tråkigt hotell också, eftersom jag har varit där fyra gånger nu, och bara en gång så har det varit fler människor i restaurangen än mig. I går var det ett gäng polacker och tyskar som högljutt drack pilsner och snackade. Inget mig emot, men när de sedan går ut runt 01-tiden och gapflabbar sinsemellan utanför mitt fönster så blir man ju lite förbannad. Nog om detta nu. I morgon är det en ny dag och en ny destination. Vi får se vart min färd tar vägen.
Daniel, Resenär
Sen gick jag över gatan till museet Auschwitz där halva Polens 14-17åringar var i full färd med att gå guidade turer precis som jag. Jag gick runt där lite förvirrat när jag plötsligt hör en gammal man säga någonting på svenska. Jag tänkte att det kan vara skönt att få en liten reflektion från en svenne till en annan, som precis varit inne i lägret så jag frågar honom ifall han är svensk, han vänder sig om och svarar "svar nej". Jag står snopet kvar och ser honom gå sin väg. Väl inne vid entren så betalar jag 40zl för en engelsk guide och vi är en grupp turister från England, Irland och säkert många andra länder också som följer med vår tunnhårige polack genom de olika byggnaderna.
Första tanken var "det här ska bli så jävla intressant". Men efter en timme så hade jag börjat tröttna på guidens avsaknad av karisma och berättaranda. Han pratade så djävelusiskt lågt att jag var tvungen att höja volymen på den sändaren som varje besökare får. Han var även jävligt tröttsam att lyssna på. Vi gick runt där som en grupp idioter och kikade in alla dessa historiska saker, men det kändes som att vi missade en massa. För vår guide visade oss bara utvalda saker som han tyckte var lämpligt att visa för oss. En observation som jag gjorde var när vi var inne i ett av lägerhusen och det hängde en sjuhelvetes massa foton på de olika fångarna på vägarna. Där fanns det en fånge som hette "Roliga Julia", det tyckte jag var lite finurligt och roligt. Inte kanske för att hon dog i Asuchwitz utan för att hennes namn var lite ironiskt. Jag kan inte tänka mig att hon var lägrets showrunner precis som underhöll sina döende medfångar in i det sista.
Efter cirka två timmar så bar det av till det största lägret i Auschwitz - nämligen Birkenau. Jag kände innan vi vallades in i bussen att jag hellre ville tillbaka till hotellet. Men det hade sett förjävligt ut ifall jag hade trallat iväg och de hade sett mig och sen ropat på mig. Så vi åkte cirka fem minuter bort med buss och kollade in det stora jävla koncentrationslägret. En massa jävla larm och skit som gick av stundtals vilket minskade ljudvolymen ytterliggare från vår guide, och här hade vi inga head-set med oss så man fick anstränga öronen lite extra för att höra vad fan människan sa. Det enda positiva med dagen var att man såg en jävlar massa snygga brudar gå runt med sina grupper. Efter rundturen i Birkenau så var jag glad över att allt var över, och jag frågade mig själv vem man egentligen tycker mest synd om: Judarna som torterades och mördades i koncentrationslägret eller guiden som varje dag tvingas göra denna otroligt långa touren för människor från hela världen.
Hej, jag heter Polsk Polacksson och jobbar som tourguide i ett av världens kändaste koncentrationsläger där jag varje dag måste berätta om hur människor blivit lemlästade, mördade, våldtagna, gasade, skjutna, torterade, hängda och brända utan någon som helst jävla anledning. Jag tjänar inte så jävla mycket pengar på det, och jag kommer förmodligen inte avancera upp i rang hos arrangören, men skit samma, ska vi knulla?
Sista kvällen i Auschwitz. Jag sitter här och funderar på hur bra det här hotellet egentligen är. Det är utan tvekan det finaste hotellet jag bott på. Personalen är relativt trevliga och framförallt, jävligt snygga. Men deras restaurang är under all jävla kritik. Visserligen väldigt trevlig, snygg och skön, men man får nästan jaga dem för att få beställa. När man väl har beställt så får man väldigt lite mat och väldigt tråkig sådan. Priserna är alldeles för höga och deras rånrisk är ju 200% högre än vad man egentligen vill att den ska vara. För en timme sedan satt jag helt ensam där nere i tio minuter och hade utan problem kunnat gå bakom disken och snott varenda peng som de har lyckats tjäna, för att sedan lugnt knalla ut i det fria. De hade inte haft någon som helst jävla aning om vart de ska leta. Ingen övervakning och otroligt underbemannad. Väldigt tråkigt hotell också, eftersom jag har varit där fyra gånger nu, och bara en gång så har det varit fler människor i restaurangen än mig. I går var det ett gäng polacker och tyskar som högljutt drack pilsner och snackade. Inget mig emot, men när de sedan går ut runt 01-tiden och gapflabbar sinsemellan utanför mitt fönster så blir man ju lite förbannad. Nog om detta nu. I morgon är det en ny dag och en ny destination. Vi får se vart min färd tar vägen.
Daniel, Resenär
Kommentarer
Trackback
